När allt va som svårast och då tänkte man om bara någon kunde räcka ut en vänlig hand.

Som denna bild visar så kände jag mig för ett år sedan om inte mer, som de då kändes så stod man i en fyrvägskorsning eller längst ner på en trappa.

Finns de någon vänlig skäl som kan räcka ut en vänlig hand, kanske ge lite råd om hur jag ska göra.

Just då ville jag bara blicka framåt men de blev bara tvär nit för min del, hur ska jag orka hur ska jag våga ta de steget?!?

Är jag till räckligt stark för det? eller kommer jag att bryta ihop ännu mer.?!?

Ja de var väl ändå frågan i de hela, men så hände något som jag helst inte vill tänka på.

Men de är så svårt att inte blicka tillbaka, tänker bara på hur jobbigt de skulle ha blivit för barnen.

Just då så var de bättre att jag gick, du hjälpte mig med svaret jag kunde inte stanna kvar längre.

Jag hade sagt de tidigare på dagen/ efter middagen jag tänker flytta, visst var jag rädd kommer jag att klara detta själv.

Sedan kom styrkan i mig, klart att jag kommer klara det, har klarat mig igenom så mycket annat så även detta kommer jag att klara.

Lägenheten blev min efter en månad, min kära tremänning från Gävle samt min tremänning här och en kompis till mej samt hennes släkt hjälpte till att få en fin och inflyttningsklar lägenhet. Tack ni är för gulliga. vet inte hur jag ska kunna tacka er.

De gick någon månad och så en kväll så skulle jag vara chaffis och då kom han med de stora H:et, hjärtat gjorde volter vem var han?!?

Den glada killen där bak, och mina blicka for till honom via backspegeln, Wow han är bara för snygg och rar samt en underbar humor hade han med ett stort + tycker jag då.   

Nu är han min förlovad är vi samt väntar hans barn. Lycka  Älskar dej så _....

Det har varit upp och ner och en massa tjavs och bråk, men de har nu lagt sig HOPPAS JAG....

Vi kan prata och skratta nu när de gäller barnen men även annat runt omkring, håller tummarna att de håller i sig och önskar dig all lycka och de hoppas jag att du kan förstå.

Du är barnens far och du är viktig för dom och de vet du om, de behöver dig de behöver sina föräldrar.

Om de bor ihop eller inte så spelar de ingen roll inte för barnen, de viktigaste för dom är att ha en mor och en far som är lika viktig för sina barn boende med varandra eller inte spelar inte barnen någon roll....

Dom älskar sina föräldrar vilket som, och dom ska inte behöva välja de är inte deras fel att ett par inte kan bo under samma tak.

Lite tankar ifrån lilla mig..

Nu ska jag fortsätta med de jag börjat med, tar lite i taget då förkylningen i kroppen gör mig matt. Men lite då och nu så blir de här också bra.

Ciao  

                                      (bilden är lånad av min vän mammajenniz blogg)