Sitter nu här med tårarna rinnande ner längst mina kinder, fick i dag beskedet min älskade farbror lever ej mer.

Hans hjärta orkade inte kämpa mer emot sjukdomen, stark och envis var han och mycket klar för sin ålder.

Döv de va han men klar heten den fanns med honom, kände igen alla och mindes tiderna från förr, men sjukdom gjorde honom svag.

Men en ålder av nästan 92år va ska man säga, han var tålmodig och glad ständigt, älskad av så många.

Jag hann inte dit åh säga farväl, men får vara glad att jag hann besöka honom i somras då vi var förbi.

Jag var väldigt orolig att han kanske inte skulle känna igen mig, var så många år sedan vi sågs.

Men min oro försvann så fort jag kom dit, för visst kände han igen lilla mig.

Många härliga pratstunder om förr och tiden nu, saknar min älskade farbror så fast vi inte sågs så ofta ju äldre jag blev och mina föräldrar försvann.

Men tankarna har varit med oss både hos han och hos mig, så glad att jag hann dit fast de va i somras vi sågs.

Vila nu ifrid älskade farbror, ej sjukdom och oro gör dig illa.

Skön är vilan som natten ger, du behöver ej lida mer.

Ciao.